Mannen som fick en hel stad att börja drömma

 In Nyhet

Han har mot alla odds tagit lilla Östersund från de lägre divisionerna ut i Europa. Här berättar Graham Potter om en udda ledarskapsstil som han nu hyllas stort för – också i näringslivet.

Graham Potter tittar upp mot en regntung himmel i spanska Marbella och funderar högt:

»Om jag ska säga någon som påverkat mig som ledare är det …«

Man väntar sig en uppräkning av hans fotbollstränare genom åren. Kanske den som tog ut honom i engelska U21-landslaget? Eller den som gav honom chansen i högsta ligan i England? Men Graham Potter är Graham Potter.

Så han fortsätter:

»… min mattelärare när jag växte upp utanför Birmingham. Mr Shaw. Han var skillnaden mellan en bra lärare och en dålig. Du koncentrerade dig på hans lektioner.«

Han skrattar:

»Detta trots att det handlade om algebra. Fattar du! Algebra! Han hade helt enkelt en förmåga att leda, att engagera och ville verkligen utveckla oss både i matte och som människor. Vi har fortfarande kontakt och jag lärde mig mycket av hans sätt.«

Där någonstans finns kanske nyckeln till Graham Potters eget ledarskap. Själv pratar han om ett holistiskt ledarskap. Genom att utveckla sina fotbollsspelare både tekniskt, taktiskt men inte minst som människor har hans lag, Östersunds FK, nått sensationella framgångar.

Själv fick han nyss pris som Årets ledare på Idrottsgalan.

Fast det kunde blivit något annat än fotboll för honom.

»Alla mina kompisar gick den vanliga vägen via college och universitet in i företagsvärlden. Jag gissar att jag skulle följt samma väg om det inte hade varit för fotbollen. Jag var rätt duktig i skolan«, konstaterar han.

Kort bakgrund:

Talangfull spelare som aldrig riktigt slog igenom. Karriären peakade som 22-åring med åtta matcher i Southampton i Premier League och en match i U21-landslaget. Sedan följde tio års harvande i lägre divisioner. Han blev ledare för fotbollen på ett universitet och fick sitt första riktiga tränarjobb 2011 i en klubb i svenska division II, alltså den fjärde divisionen.

Fotbollens bakgård stavades Östersunds FK.

Dit kom Graham Potter som en Harry Potter med magiska krafter, om man får tro fansen, och har fört upp laget till Allsvenskan, vunnit Svenska Cupen och nått så stora framgångar i Europa League att världsmedia nu köar för att få berätta framgångssagan.

Allt medan alla pratar om en unik ledarstil. Skulle han vilja och hinna skulle han kunna få föreläsa för svenska företag mest varje dag.

Hade någon sagt det till honom när han för första gången satte sina 44:or på svensk mark på Östersunds flygplats en svinkall januaridag 2011 hade han skakat på huvudet.

Något han i och för sig gjorde ändå. Det var som att kliva in i en frysbox med trasigt lyse och där förväntades han skapa ett fotbollsintresse i en stad som kallas Vinterstaden.

Han ler:

»Ärligt talat, jag tror inte det är så stor skillnad på att leda ett företag och ett fotbollslag, inte ur ledarskapsperspektiv. Kontexten är annorlunda men principerna desamma. Många grupper, i samhället eller i fotbollslag, är talangfulla och borde vara bättre än vad de är. Men det är något i organisationen som
gör att de inte presterar. Fel i miljön? I gruppsammansättningen? På ledarna?«

Han har dagen innan sett sitt lag spela oavgjort i en träningsmatch, 3-3, mot ryska Lokomotiv Moskva på Marbella Stadium i Spanien.

Hans analys av matchen, där vi sitter på hotellet, säger mycket om ledarskapet.

»Vi gjorde mycket bra. Det är det vi ska fokusera på. Tyvärr släppte vi in några enkla mål. Men det är sånt som händer. För att utveckla spelarna i mitt lag, eller kollegorna i ett företag, måste man utveckla dem psykologiskt. Sambandet är viktigt oavsett om du pratar om arbetare på H&M eller Swedbank eller spelare i Östersunds FK eller i FC Barcelona«, förklarar han.

Han tystnar ett par sekunder och slår sedan fast:

»För mig är det just det, att utveckla spelarna både i fotboll och som människor, som är utmaningen med ledarskap.«

Han är en udda fågel i svensk idrott och har på sätt och vis alltid varit lite udda.

»Pappa jobbade på industri, mamma tog hand om mig och min bror och hade alla möjliga extrajobb. Mina far- och morföräldrar bodde alldeles intill. Vi var en tajt familj.«

»Jag satsade allt på fotbollen men en dag, när jag var 24 år, insåg jag att jag knappt orkade mer än skumma igenom den enklaste kvällstidning. Det var som att hjärnan inte utvecklades när jag bara spelade fotboll. Då bestämde jag mig för att jag behövde träna hjärnan också.«

Sagt och gjort.

Han sökte in på Open University och läste på distans. Först en examen i Social Sciences och senare en Master i Leadership and Emotional Intelligence.

På bussen till bortamatcherna plöjde han böcker om amerikansk politik eller ledarskapsteorier. Lagkompisarna stirrade. Hallå! Varför då? Det räcker väl att kunna slå inlägg!

»Jag önskar att jag kunde säga att jag hade en plan med min examen men jag hade inte det. Jag ville bara utvecklas som människa«, minns han.

Alla böckerna, alla tränare han själv mött, matteläraren Mr Shaw och allt annat som hänt i det som vi brukar kalla livet plockar han från och skapar Ledaren Graham Potter.

»Gör vi inte alla det? Plockar lite här och där och försöker bli den vi är. Jag gick olika tränarutbildningar också i England. Jag minns dem som ganska oinspirerande. Jag var nog inte redo egentligen. De första ledaruppdrag jag hade, som utvecklingschef för fotbollen på University of Hull, kändes inte bra. Jag var obekväm. Bara det att jag inte är typen som tycker det känns naturligt att stå och prata för folk.«

Läs mer här!

Senaste inläggen

Kommentera

Start typing and press Enter to search